Stiftaren

Bengt Sjöberg

Min bror Bengt.

Den 17 januari i år, 2017 avled min bror Bengt, 67 år gammal.

Hans sista år kom vi att umgås mer än tidigare och också att allt mer dela värderingar i vårt arbete med Sjöbergstiftelsen.

 

Bengts liv kom i hög grad att påverkas av hans uppväxtmiljö.

Han föddes som den fjärde och sista sonen i vår lantbrukarfamilj 1949. Som yngst och med ett allt mer mekaniserat jordbruk blev hans arbetskraft inte efterfrågad. Han, drömmaren, fick tid att fantisera om allt han skulle ha när han blev stor. Det var motorcykelmodeller han såg i sin storebrors veckotidningar men framför allt bilar. Han ägnade oändlig tid åt att själv designa och drömma om olika bilmodeller. Detta bilintresse var hans stora passion livet ut. Att han skulle få råd att skaffa alla dessa motorcyklar och bilar var han övertygad om inför oss skeptiska bröder. En envis liten ensamvarg tog form.

 

Vår ekonomi var pressad av efterkrigstidens jordbrukspolitik som var utformad för att tvinga fram stordrift och rationalitet. Vår mor var utbildad lanthushållslärare, som efter barnafödande och skötsel av hushåll för mellan sju och tio personer, beroende på säsong, tog körkort och återgick till läraryrket vid 52 års ålder för att förbättra vår ekonomi. Sparsamheten spreds med modersmjölken, så även till Bengt.

 

Studiemässigt följde Bengt i mina spår med realskola i Lysekil följt av tekniskt gymnasium och ekonomexamen i Göteborg. Men medan min inriktning gällde personal och administration var Bengt inriktad på marknadsföring och distribution. Här skilde sig våra värderingsgrunder avsevärt. Vi hade en gång under hans studietid en animerad diskussion om detta sittande i min bil utanför hans bostad, då Bengt förnekade att han satte en stor förmögenhet som sitt levnadsmål. Att min lillebror under sin karriär skulle bevisa motsatsen anade jag inte då.

Efter studierna tog Bengt en tillfällig anställning som kringresande säljare av Tylö bastuaggregat och fick pris efter en kampanj för bästa sverigeresultat. Kanske var det här han finslipade sin säljförmåga. Resorna gjordes i en gammal Saab V4 vars vägegenskaperna ibland sattes på alltför hårda prov. Han skaffade sig därefter utlandserfarenhet genom att arbeta på handelssekretariaten i Prag och Jedda.

 

Sin karriär inom logistikbranschen började Bengt 1977 inom ASG, där han efter en kort introduktion förflyttades till det försäljningskontor som ASG och Schenker drev gemensamt i Hong Kong. Tjänstefordonet var en Vespa, med vilken han slingrade sig fram i den täta trafiken. Efter några år öppnade ASG ett eget kontor och började en expansion där delägda dotterbolag i omkringliggande länder införlivades i koncernen. På 80-talet gjordes den dittills största svenska investeringen i Hong Kong när ASG köpte en stor terminalbyggnad och flyttade sin verksamhet dit. 1986 bildade Bengt familj genom att gifta sig med den thailändska flygvärdinnan Jirapa med vilken han fick dottern Michelle 1987 och sonen Joachim 1989. Nu inträffade också två händelser som lade grunden för Bengts förmögenhet. ASG fick en ny vd som ville sälja utlandsverksamheterna. Bengt fick köpa ut fjärranösternverksamheten, som gick med 20 Mkr/år i vinst, förmånligt. Visst kapital hade Bengt byggt upp genom att spekulera på den fluktuerande Hong Kongbörsen. Därefter beslöt SJ att sälja sina A-aktier i ASG och Bengt nappade på erbjudandet och hade plötsligt 27% av röstetalet i koncernen. När detta inträffade valdes jag in i ASG:s styrelse. Bengts ambition att därefter öka sitt inflytande i ASG grusades av investmentbolaget Custos som gick in som ännu större ägare. Bengts försök att få till en överenskommelse med Custos misslyckades. I stället tvingades han sälja tillbaka verksamheten till ASG, men fick vara kvar som dess vd. Efter att med olika åtgärder ha höjt aktiekursen sålde Custos sin aktieandel till det tyska logistikföretaget Danzas. Bengt, som ville se ASG som ett svenskägt alternativ, sålde då sina ASG-aktier till Svenska Posten, som misslyckades med att överta Danzas andel och istället sålde även sin andel till Danzas. För Bengt blev det ekonomiska utfallet avsevärt, många hundra millioner kronor. Dazsas, som hade eget kontor i Hong Kong, tog över verksamhet från det tidigare ASG-kontoret och sålde återstoden till personalen med villkor att Bengt ej fick involveras i verksamheten. Bengt som tidigare lovat att ej ägna sig åt konkurrerande verksamhet fick i praktiken yrkesförbud.

 

Detta blev besvärliga år för Bengt som älskade sitt yrke. Han ägnade sig åt investeringar i olika verksamheter såsom leasing, hotell, m.m. men trivdes inte. Efter ca 5 år när utelåsningen inte längre kunde anses motiverad köpte Bengt tillbaka fjärranösternverksamheten och startade med min hjälp även upp ett svenskt dotterbolag i APC-koncernen. Under de följande åren konsoliderades verksamheten och med den ökande europeiska importen från Kina kunde ett eget kinesiskt dotterbolag byggas upp och expandera. Efter denna utveckling kände Bengt att den hårdnande logistikbranschen hade haft sin bästa tid. De gamla affärskontakter han hade i Sverige, där han ägnade sina besök åt att resa runt skaffa och underhålla kunder, började försvinna av åldersskäl. Resorna gjorde han i sin gamla Golf Cabriolet med en plasthink i framsätet för att klara läckaget vid eventuella regnskurar, långt från de barndomsdrömmar han haft om fina bilar, nu när han hade råd att skaffa vilken bil han ville. Nu gällde hans drömmar i stället att köpa ett slott eller Turning Torso, men i inget av fallen antogs hans bud. Men drömmen om att åstadkomma något storslaget fanns kvar. De kontakter han fick under sina resor hade inte längre samma känsla för ASG-tiden, de gemensamma referenserna minskade. Det var dags att börja att avveckla ägandet av APC-koncernen. Det blev det välskötta japanska logistikföretaget Nippon Express som köpte APC-koncernen 2012 med villkor att Bengt skulle vara kvar som styrelseordförande i 2 år vilket förlänges med en rådgivarroll ytterligare ett år. Först i november 2015 lämnade han verksamheten.

 

2016 inleddes med en chock. Den envisa hosta som besvärat Bengt de senaste månaderna visade sig komma från tumörer i lungorna. Diagnosen var lungcancer och tumörer fanns redan spridda i kroppen. De diskussioner vi fört länge om att bygga upp en stiftelse för att ta hand om förmögenheten blev plötsligt aktuella. Tidigare hade vi inte kunnat bestämma inriktningen, men nu bestämde Bengt sig för att instifta en evig stiftelse som skulle främja forskning inom i första hand cancerområdet, men också hälsa och miljö. Detta var en storslagen tanke som nu dessutom skulle kunna bli verklighet och den här gången inte bara en dröm. Men nu var det bråttom, läkarnas prognos pekade på några månaders överlevnad. Vår första kontakt togs med Göran K. Hansson, ständig sekreterare i Kungliga Vetenskapsakademin, som jag kände sedan tidigare. Han kunde ge oss inblick i hur ett antal andra stiftelser fungerade. Göran accepterade också att ingå i styrelsen. Vår nästa kontakt blev med Karolinska Institutet för att diskutera stöd till cancerforskningen. Här diskuterades också möjligheten att finansiera en forskningsenhet för lungcancer, vilket Bengt föll för eftersom huvuddelen av avkastningen skulle ianspråktas och därigenom minska stiftelsens egen administration. Administration såg Bengt som en onödig kostnad. Kontakterna med forskningsvärden fortsatte, men framför allt togs kontakter från representanter för alternativmedicin. Dessa och även lungcancerdrabbade fick förhoppningar genom Bengts budskap vid de tv-framträdanden som följde på bildandet av Sjöbergstiftelsen med ett stiftelsekapital på över två miljarder kronor. Bengt talade då om att vilja överbrygga klyftan mellan konventionell och icke-konventionell medicin genom stöd till forskningen. Förutom stöd till forskningsprojekt skulle ett pris, Sjöbergpriset, på en million US dollar utlysas till framstående cancerforskare i karriären.

 

Bengt mådde sämst under årets två första månader men sedan förbättrades situationen successivt. Hostan försvann och fysiken förbättrades. Efter inledande cellgiftsbehandlingar så prövade Bengt på en mängd olika behandlingar och preparat och tumörerna minskade i storlek. Det var under den här tiden som Bengt gjorde sina tv-framträdande, då tittarna förvånades över hans hälsa och rättframhet. Man konstaterade också att Bengt inte led av lungcancer utan en ovanlig cancerform, paragangliom.

När sommaren kom och vi inte ansåg oss ha lika bråttom bestämde vi oss för att ta in synpunkter från cancerforskare om vad de ansåg stiftelsen borde satsa på. De flesta framhöll behovet av samordning mellan forskningsenheterna och behovet av patientuppföljning både för forskningsändamål men också som en förutsättning för längre patientkontakt. Stiftelsens beslut blev att vi skulle bidra till uppbyggnad av ett nätverk mellan svenska forskningsinstitutioner inom inledningsvis lungcancervård med inriktning mot tidiga diagnoser och precisionsdiagnostik. För forskningen och även för den kliniska verksamheten skulle vi stödja uppbyggnad av informationssystem med patientdata för livslång uppföljning av patienter. Våra kontakter med forskningsvärlden hade lärt oss att forskningsprojekt pågick på många håll inriktade på icke-konventionella metoder, men dessa saknade ofta finansiering eftersom produkterna normalt inte kan patenteras. Här skulle patient- och samhällsvinsterna kunna bli stora eftersom kostnaderna för dessa produkter är försumbara jämfört med priserna på de moderna cancermedicinerna. Även här skulle stiftelsen kunna göra en insats genom att bevilja anslag, ett sätt att överbrygga den klyfta Bengt talat om.

Bengt mådde som bäst i november och planerade till och med att börja gå på gym. I början av december konstaterade man att tumörerna börjat växa igen och man upptäckte hjärntumörer, varav den största avlägsnades. De två första veckorna i januari blev Bengt allt tröttare och mer frånvarande men utan smärtor. Han lämnade oss den 17:e januari.

 

Bengts sista år ansåg han vara det lyckligaste. Det gensvar och den uppskattning han mötte genom stiftelsedonationen var en överraskning för honom. Den nyfikenhet han alltid haft på olika områden ägnade han nu åt studier av cancerforskningen, som fascinerade honom. Hans livssyn förändrades som ett resultat av kontakter med cancerdrabbade. Han fick en annan syn på livet och naturen och kände att hans förmögenhet skulle lämna ett positivt bidrag till framtiden. Börssidorna läste han inte längre, rikedomen blev oväsentlig. Hans sista handling kändes riktig. Till sist en dröm som skulle gå i uppfyllelse.

 

För mig är minnet av Bengt inte det av donatorn, utan människan.

 

Ingemar

 

 

Sjöbergstiftelsen

Copyright @ All Rights Reserved